• Arkiv

  • Blog Stats

    • 18,478 hits

Dustlands – Blodröd väg av Moira Young

Det skär i min bibliotekariesjäl när jag först börjar läsa boken Dustlands. Språket, språket, språket! skriker det inombords.
Boken är skriven på vad man skulle kunna kalla en slags dialekt eller talspråk. Varje gång jag ser vad jag har fått lära mig är felstavning hajar jag till i läsningen. Början blir trög att läsa och moralpaniken börjar växa, hur ska det gå om ungdomar läser boken och tror att det är rätt att skriva så här?
Men ge det en chans, säger jag till mig själv, och tar nya tag i läsningen. När jag vant mig är det sedan helt plötsligt väldigt enkelt att läsa och det går fort. Berättelsen tar tag i mig och Dustlands suger in mig i sin värld.

Huvudpersonen heter Saba och det här är hennes berättelse. Saba har aldrig fått lära sig läsa och skriva så därför blir hennes röst väldigt tydlig på det sätt som boken är skriven. Saba bor på en öde slätt med sin tvillingbror, sin lillasyster och sin pappa. En dag kommer ett gäng beväpnande män och rövar bort hennes bror. Hon svär att följa efter och rädda honom. Den blodröda vägen tar sin början. Med sig på resan tvingas hon ta sin lillasyster eftersom pappan dör. De hamnar i farligheter och snart sitter Saba själv inspärrad och får kämpa i ett slags gladiatorspel där man antingen överlever eller dör.

Provsmak ut boken:
”Mina damer och herrar! ropar han. Det här är ingen vanlig krigare! Det här är ingen vanlig död! Vid ett historiskt tillfälle som detta kräver vår kung fri sikt över processen. Därför kungör han att gatloppet ska springas… här! Å han brer ut armarna. Öppnar dom mot gången som börjar vid buren å slutar rakt under hans balkong. Pinch har ändrat gatloppsbanan. Han har flyttat den. Jag börjar skaka i hela kroppen. E nära å kräkas. Publiken börjar å prata, skrika, protestera. Gatloppet hålls alltid på samma ställe, alltid å utan undantag. Folk betalar mer för att stå där å vara med. Dom börjar vända sej mot tontonerna å dom beväpnade vakterna, knuffa å trycka på dom. Nej! Ropar Epona inifrån buren. Hon slänger sej mot gallret å skriker. Nej, nej, nej! Vicar Pinch ler.”

En bok där läsningen tar fart när man väl vant sig och det bjuds på drama, action och  kärlek.
Snälla Saba, Jake, Lugh å ni andra kom gärna tebaks me mer äventyr.

//Cecilia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: